Dagishund

Igår gjorde Scilla sin första halvdag på dagis, komplett med promenad och boxhäng med nya vännerna. Scilla var taggad som en taggbuske och fick därför hänga lite lugnt innan hon traskade in på dagis med sin favoritfröken Sandra. Såhär lugn såg hon ut när hon verkligen ansträngde sig:

Dagisdagen fungerade utmärkt och Scilla tycks trivas. Hon gillar att sitta och titta på allt som händer och är alldeles tyst och nöjd. Skönt! Hon kommer att dela box med tre andra hundar, varav en är jämnårig och de andra två är tre respektive fem år. Tydligen hade Scilla lyckats alldeles utmärkt med att dra igång samtliga kamrater i boxen varpå vi fått boka in en extra inskolningsdag imorgon. Matte får alltså ägna sin sista lediga dag åt att spendera fyra timmar i bil för att Scilla ska kunna chilla (förhoppningsvis) i sju timmar med sina nya vänner. Vad gör jag inte för min lilla pärla? Ser fram emot den dag då hon själv kan börja bidra med bensinpengar..

When all else fails…

… Lägg dig platt på golvet och se avslappnad ut.

För alla mina tre hundar har det första beteendet jag shejpat in varit det som fortsatt som högfrekvent favorit. Texas hade sin berömda dans på bakbenen med sprattlande framben, Cassi hade att sitta med intensiv ögonkontakt och Scilla har positionen ”död fisk”.

Scillas valpträning var trög på flera fronter på grund av motivationsbrist. Träningen gick mest ut på att belöna de önskade beteenden hon råkade bjuda på. Något jag hårdbelönade redan från början var passivitet. Det viktigaste jag vet, roten till allt gott, Scilla var inte sen att förstå vad det hela gick ut på. Ju närmre golvet jag ligger, desto större är sannolikheten att härliga saker händer, tänkte hon då. Därför föll det sig naturligt att hon lade sig platt närhelst godis erbjöds. Jättehärligt för det mesta. Lite mindre kul under våra första shejpingpass när allt jag fick till var olika varianter på favoriten ”ligga platt mot golvet”. Det är förresten fortfarande det beteende hon bjuder på vid träning. När inte det ger utdelning så har hon dock numer förstått att även andra beteenden kan löna sig. Hon är så klok, min lilla hund.

Nedan följer ett litet smakprov av Scillas paradmoment. Håll tillgodo!

Stoppsignal

Bland alla beteenden jag vill lära min hund så har jag några favoriter. Inkallning och stoppsignal är två utav dessa. Det är därför inte särskilt konstigt att stoppsignalen smugit sig in i vår vardag nu när vi är igång med träningen. Med Scilla tänker jag lite annorlunda än vad jag gjorde med Cassi. Nu är det full fokus på jaktlydnad och därför väljer jag stadga framför fart, sitt framför stå. Vi får se hur länge det håller, jag är ju ändå väldigt svag för det snabba och flashiga. Än så länge känns det dock lovande i att Scilla ska kunna få till både fart, stadga och sättande.

Såhär såg det ut i skogen häromdagen:

Jag fick frågan om hur jag lär in stoppsignalen. Sanningen är den att jag vid all inlärning försöker att använda så många olika tekniker och övningar som möjligt för att få till både förståelse för och generalisering av beteendet. En av mina favoriter är förstås den strategi jag tog fram med Cassi, som syns i videon nedan:

Utöver det har jag blåst stoppsignal och belönat när hon redan suttit, stannat på promenaderna när hon går i koppel, blåst signal när hon varit lös och kastat boll när hon tittat upp, kastat godis och stoppat henne innan hon fått ta det, osv. Scillas stoppträning har inte varit särskilt strukturerad utan den har mest vuxit fram. När jag sett att hon börjat kunna bjuda på det samt visat på snabb reaktion vid signal har jag börjat att utmana och planera pass. Nu klurar jag för fullt på fler övningar för att befästa och utmana hennes fina små tvärnitar. Fler tips? Fortsättning följer!

Hej 2015!

Ni vet den där känslan som uppstår när WordPress-appen kraschar i samband med uppladdning av ett väldigt långt och nyskrivet blogginlägg? En skön blandning av frustration, ilska och uppgivenhet. Jag skrev ett långt och sentimentalt inlägg den 19:e januari, samma dag som Cassi skulle ha fyllt tre år. Det är kanske lika bra att inlägget försvann. Det hade förvisso en optimistisk underton men var egentligen alldeles för långt och pretentiöst. Sådär som det blir ibland när jag går loss på tangenterna. Särskilt efter en lång termin av uppsatsskrivande efter vilken jag har svårt att formulera annat än vetenskapligt korrekta formella meningar. Grattis bloggläsare!

Jag skojar bara. Jag har massor av informella formuleringar på lager.

Året som tuffat igång så smått bjuder på en jäkla massa förändringar. Igår tog jag examen från psykologprogrammet här i Uppsala. En fantastisk och efterlängtad händelse. Nu har jag några dagar att ägna åt förkylningshantering innan jag på fredag tillträder min första riktiga psykologtjänst på heltid. Husletande är igång och innan året är slut bor vi förhoppningsvis på marken med tillgång till egen tomt *dör glädjedöden*. Scillas inskolning på dagis pågår för fullt och hon är än så länge ett exemplariskt dagisbarn. Mitt nya jobb råkar nämligen ligga alldeles i närheten av Carros fina hundcenter och där ska Scilla vara om dagarna medan jag räddar världen och tjänar pengar. Det känns fantastiskt tryggt! Min förhoppning på sikt är förstås en lösning som inte innebär så många timmar ifrån varandra per dag, men i dagsläget är detta helt perfekt. Jag får fokusera på nya jobbet, trygg i förvissningen om att Scilla är i de mest kompetenta av händer.

Kanske är jag fortfarande hög på glädje (eller nässpray) efter gårdagens firande men jag kan ärligt säga att jag är helt övertygad om att 2015 blir ett väldigt roligt och spännande år för vår del. 2014 försvann lite som i ett töcken. Cassis bortgång och några otrevliga kommentarer jag fick i samband med detta satt länge kvar som ett skavsår mitt i livet. Det var svårt att släppa känslan av otillräcklighet, svårt att våga ge Scilla och mig en ärlig chans. Jag tappade självförtroende och styrfart, helt enkelt. Det har fått ta sin tid. Samtidigt var det mycket övrigt i livet som tog tid och fokus, sådär som det lätt blir när en läser den sista terminen på en lång utbildning. Nu under vintern har jag dock hittat tillbaka, några små steg i taget. Jag har vågat testa, vågat göra fel och framförallt – vågat göra rätt! Scilla var först lite skeptisk till mina första trevande träningsförsök. Hon hade förstått det som att meningen med livet var att gå långa promenader med näsan i backen och tyckte inte alls att det här med kontakt och fokus på matte var något att hurra över. Skam den som ger sig, tänkte jag förstås inte alls utan gav istället tillfälligt upp mina försök och klassade Scilla som oträningsbar. Läget var hopplöst och jag ägnade några promenader åt att övertygda sambon Nils om detta. Han var inte svårköpt utan såg att Scilla dammsög sig fram genom livet och ratade mina belöningar.

Som tur var så är jag inte så hopplös som jag kanske låter. Under dagarna kring nyår lånade vi mina föräldrars hus och passade då på att inleda varje dag med en lång promenad med inslag av träning. Nils agerade stöd och idéspruta. Vi valde att lägga in övningar med mycket klur och nosarbete för att stimulera den lilla dammsugaren till hund. Scilla gick (mestadels) från klarhet till klarhet och tycktes inse att samarbete var en rätt cool grej. Äntligen hade jag en hund som reagerade med förväntan på mina initiativ, snarare än med trulig uppgivenhet eller ointresse.

Här står vi alltså idag. Lusten är tillbaka. Jag försöker att minnas hur hundträning går till och Scilla försöker att förstå vad jag vill. Vi gör båda stora framsteg på våra respektive områden. Träningen sker mest spontant, på promenader eller vid matskålen. Jag har inga planer annat än på att ha roligt och att vara tydlig. Det är brokig skara färdigheter vi hittills har fått till, men vi är båda nöjda. Scillen bjuder glatt på favorittricket i tid och otid, att i sittande position göra ett litet studs med frambenen. Det ser inte mycket ut för världen men jag blir glad och stolt varje gång!

Med detta inlägg blåser jag nytt liv i bloggen och hoppas på möjligheten att dokumentera ett riktigt aktivt hundliv framöver.

Lydnad i skogen

I och med vårt återuppväckta träningsintresse har vi också haft förmånen att åter få hänga med en del av våra tidigare träningsvänner. Äntligen kan vi vara med på samma premisser, om än med bebisträning, och det är vi inte sena att utnyttja. Motivationen är tillbaka med full kraft och jag kommer på mig själv med att vara i det lyxiga stadiet då jag suckar över vilodagar och önskar att valpen orkade träna lite mer. Att känna så var något jag drömde om för några veckor sedan då jag tvingade mig själv att börja träna så smått. 

Idag åkte vi till skogs för att träna lydnad och valpgrunder invid ett träsk tillsammans med Åsa och Rosa. Målet var att öva upp en förståelse för lugn och fokus i skog och vid vatten, vilket är bra att ha sedan när jaktträningen drar igång och förväntningarna kanske ökar. Visst har vi varit en hel del i skog och mark, men det är fortfarande långt ifrån hemmaplan för lilla fröken stadsvalp. 

Dagens pass bjöd på kedjefokus enligt Åsas strålande initiativ. Det ska börjas i tid, minsann. Lite klurigt blir det att köra kedjor när man nästan ingenting kan, men vi fick ihop några saker ändå. Vår längsta kedja började med frisignal från ligg, några steg där jag backade och Scilla gick med kontakt, sitt, vänta och slutligen spring till min handflata för nosdutt. Roligast var att den sista och längsta kedjan gick absolut bäst, vilket tyder på att de tidigare repetitionerna gett mersmak. 

Åsa hjälpte mig rejält idag, som ofta annars, genom att påpeka något viktigt efter att ha sett vårt första pass för dagen. Det är något jag egentligen är väl medveten om och som jag reflekterat över tidigare, men som ofta faller bort. 
Såhär blir det: När jag börjar tvivla på att Scilla förstår vad jag ber henne om, alternativt att jag tror att hon kommer att välja bort det, så löser jag det genom att be om det lite sådär halvhjärtat, med luddiga gester och framviskade ord. På så sätt har jag ju inte riktigt förstört någon signal om det nu visar sig att hon faktiskt inte lyssnar. Dessutom har jag tydligt visat att jag inte tror på det själv så om Scilla inte heller tror så har jag ju inte förlorat något. Om jag inte försöker så kan jag ju inte misslyckas.

SMART!

Sedan visar det sig, av någon underlig anledning, att min skepsis smittar av sig. Valpen vinglar iväg och vill inte alls göra det jag bad om. 

Efter observation från Åsa om att jag plötsligt blev dötråkig och stel provade jag idag att skippa min briljanta strategi för att istället satsa ordentligt. Jag gick ut i nästa pass och förutsatte att Scilla skulle vilja vara med och lyssna. Och se, det ville hon gärna! En tydlig matte är en rolig matte. Det jag tar med mig från dagens träning är alltså just detta, att våga tro på det jag säger för att på så sätt ge mig själv och Scilla en ärlig chans att göra rätt. Skulle det bli fel får jag dessutom ett kvitto på att någon signal inte håller, vilket också är värdefull information. Ingenting att förlora, med andra ord. Framöver tränar jag alltså på att vara tydligare i både tal och kroppsspråk. Tydliga nosduttar istället för lite lamt handviftande, en ordentligt inkallning istället för lite mummel osv. Det blir nog bra detta. 

Scilla höll ihop fantastiskt fint i den helt nya miljön. Vi är nu ännu ett steg närmre våra mål och har som vanligt väldigt roligt på vägen.

Foto: Åsa Lundberg

Uppdateringar

När Scilla kom in i bilden funderade jag en del kring bloggens vara eller icke vara. Jag saknade att skriva men visste inte om jag orkade öppna upp igen. Att blogga innebär att göra sig synlig och sårbar. Det är lite som vilken relation som helst, med undantaget att motparten i relationen är till störst del osynlig. Det är en viktig aspekt att ha i åtanke när man delar en bit av sitt liv med omvärlden. Vad vill jag visa och vad fyller det för funktion?

Bloggen har varit värdefull för mig på flera sätt och därför valde jag att fortsätta. Jag är så tacksam för det utbyte jag har med er som läser, för alla nya vänner jag fått och för den samling av tankar och erfarenheter som bloggen utgör.

Eftersom detta gått från att vara Cassis blogg till att nu handla om fröken Scilla så har jag, sent omsider, uppdaterat sidorna som handlar om oss. Med det sätter vi punkt för berättelsen om livet med Cassi, även om hon för alltid lever vidare i våra minnen. Vi välkomnar nu ett förhoppningsvis långt och lyckligt liv med vår Scilla och hoppas att ni som läser fortsätter att följa oss på vägen.

Om matte Sara

Om hunden Scilla

Om hunden Cassi

 

 

Marodören

Ni vet hur det är. Den här första tiden med valp då man är alldeles nyföräskad. Man knäpper tusen kort på den ludna varelsen och trycker upp bilderna i de ofrivilliga ansiktena på alla runtomkring. Man älskar sitt lilla gull och tackar sin lyckliga stjärna för att man fick just den valpen, den bästa valpen i hela världen. Allt valpen gör är fantastiskt, man häpnar åt alla genombrott och framsteg. Tänk att den lilla valpen med sin lilla puttehjärna kan lära sig att sitta på signal, är det inte helt magiskt?

Jag är på riktigt glad för er skull, alla ni som känner såhär för era valpar. Det är fantastiskt att ni kan glädjas åt era små monster, trots att de skäller och dräller och bits. Det är förstås viktigt att kunna glädjas åt det lilla och se det positiva bland alla brister. Alla varelser förtjänar ett gott hem med mycket kärlek. Jag unnar er den glädjen. Det gör jag.

Därför hoppas jag också att det inte sticker alltför mycket i ögonen på er övriga att jag är den enda som på riktigt fått den perfekta valpen. Hon ligger här vid mina fötter i detta nu och är precis så fantastisk och vacker som vi alla önskar att vår valp skulle vara. Av alla människor i världen som kunde få drömvalpen så var det faktiskt jag som fick henne. Surt för er andra men väldigt kul för mig! Hon är perfektion hundifierad. Allt hon gör är bra. Inga olater. Hon är en valp som snällt väljer tuggben framför möbler och som tidigt uppvisar en imponerande självbehärskning. En valp som inte haft sönder något under sin ungdomstid.

Nästan ingenting i alla fall.

Inte så många saker.

Faktiskt bara två.

 

En vägg. 

Och en sprillans ny ullmatta. Som jag tyckte att vi var värda efter fem år och tre valpar.

Men mer än så har hon inte förstört. En valp med känsla för kvalitet, helt enkelt.

Träningslust

Jag vet inte hur många inlägg jag formulerat i mitt huvud. Till slut blir de så många att jag ger upp och låter bli helt och hållet. Visst är det fantastiskt hur vissa tankar kan ställa till det? För att verkligen visa mig själv att jag är mer än mina tankar kommer här ett inlägg, bara sådär. Det kommer att publiceras utan att jag skrivit alla de tiotals inlägg jag inbillade mig att jag behövde skriva före. Ni får allså vackert vänta på inläggen om den bristande motivationen, miljöträningen, inkallningstänket, framtidsplanerna, sommaren osv. Tills vidare kommer här ett inlägg om den påbörjade träningen. De två senaste veckorna har vi nämligen tränat mer än vad vi hittills gjort under hela vår tid tillsammans. Av någon underlig anledning insåg jag plötsligt att övning ger färdighet samt att Scilla inte automatiskt kommer att lära sig allt det Cassi kunde, hur länge jag än väntar. Det har varit åtskilliga faktorer som spelat in i min motivationsbrist men en utav dem har varit att jag är trött på valpträning. Större delen av mina fem år med hund har ägnats åt valp- och grundträning. Jag har lärt in de flesta grundfärdigheterna två gånger nu och har väl känt att det räcker för tillfället. 

Det har dock visat sig att Scilla, hur begåvad hon än är, behöver lära sig allt från grunden. Även hon. Återstår då för mig att hjälpa henne med det. Alltså har vi satt igång och det har fått oanade konsekvenser – inte bara har vi lärt oss saker, jag har dessutom återupptäckt att hundträning är fantastiskt roligt!

Här kommer en video med lite av vår första träning. Notera gärna de fräna specialeffekterna, dvs snabbspolning av tråkiga partier. 

Jag tänker att jag belönar och uppmuntrar Scillas beslutsfattande snarare än precision i beteenden. Att hon kan vänta med att ta sin mat och väljer mig framför skålen är det jag vill nå. Positionen får växa fram och precisionen likaså. Jag försöker att hitta balansen mellan att stötta och att vänta ut, mellan aktivitet och passivitet. Alla de där faktorerna som är så viktiga när man ska leka och träna tillsammans. Vi lär känna varandra bättre för varje gång och har hittills aldrig missat målet – att ha roligt!

Selen och saknad

Idag fyller vår lilla Scilla fem månader. Nästan ett halvår. Tänk vad tiden går. Dagen till ära provade jag att sätta på henne Cassis fina röda sele, den vi fick av favoriten Sara. Det är roligt och sorgligt på samma gång, att selen nu går vidare. Den får mig att sakna Cassi något alldeles oerhört och samtidigt blir jag så glad för det jag har. Min nya lilla kompis. Selen får fortsätta att följa med på äventyr, denna gång på en ny liten svart kropp. Det blir nog bra, det också.

Cassi i sin då nya sele.

Scilla i sin ärvda sele.

Instagram

Äntligen har jag fattat grejen med det här med Instagram. Det är alltså en plats där jag får lägga upp hur många valpbilder som helst, helt utan skam och dåligt samvete. Detta till skillnad från Facebook där man får dras med alla möjliga konstiga vänner som kanske inte alls uppskattar frekvensen på mina bildrika valpuppdateringar. Vilken frihet!

Bloggen får inte så mycket kärlek just för tillfället men ni är alla varmt välkomna att slänga ett öga eller två på mina uppdateringar på Instagram om ni är nyfikna på Scillas utveckling. Där syns allt som är viktigt, dvs bilder på Scilla ur olika vinklar.

Vi finns på saralinderman.